Vem är jag ?

Hur inleder man en blogg ? Vad skriver man ? Hur skriver man ?
Ja, mina tankar flyger runt om verkligen allt, skulle nog kunna skriva en hel novell på första inlägget.

Jag tänker att mitt första inlägg här kommer jag att skriva om vem jag är. Så ni kan lära känna mig lite mer som person.

Jag heter Linda Wärn. Bor i ett hus i Vårgårda med min man , våra två döttrar och katten Elsa-mormor, (Barnen fick välja namnet på katten).
Fyller snart 30år(!).
Herregud!! 30 år?!! Det är ju helt galet!! Vad mycket man ändå har åstadkommit. Kärlek och motgångar.
I över 10 år har jag arbetat inom vården. Allt ifrån äldreomsorgen till infektion, förlossning, barn Iva och där jag är nu, Barnakuten i Göteborg. Jag träffade min man för första gången när jag var 16 år, sen blev det som det blev ;) haha!

vi flyttade ihop som 19 åringar, levde som alla andra unga med mycket festande, resor, träning, men också mycket jobb.
När jag fyllde 23 blev vi gravida med vår första dotter, Nova som snart fyller 6år. Ett helt nytt liv startade. Hjärtat fylldes med så mycket kärlek, så mycket kärlek som man inte ens trodde fanns. Oron över precis allt! Ett år senare kom vårt andra lilla busfrö, Tuva. En liten huligan som ingen sätter sig på. En liten rödlätt dam med ett humör som inte kommer ifrån denna värld.

Våra barn har aldrig sovit en hel natt. Efter ett tag började jag tro att jag var en slags superman som kunde vara vaken på nätterna, åka o jobba 100% , hämta barnen på dagis, komma hem , laga mat, diska, tvätta, bada barnen, lägga barnen, åka och Träna. Och fort skulle allt gå och fortare kan jag, jag tävlade liksom med mig själv. Hur snabbt jag kunde fixa allt. ”Lite snabbare kan jag allt”. Vem vinner i rödljusen? Osv osv. Blir galen om någon eller något går långsamt. Fort, fort, fort ska det gå. Pulsen i 120, 24/7, dag in och dag ut.

En dag kom den där omtalade väggen. Allt tog fett stopp. Inget funkade längre.
En ”chock”.
Hur kunde detta hända mig?!!
Då förstod jag inget.
Idag undrar jag hur sjutton jag ens orkade komma upp ur sängen?
Vi är inga maskiner. Ibland måste vi våga svälja stoltheten och ta emot den hjälp som erbjuds eller kunna be om hjälp.
Jag skulle fixa allt själv! Vägrade hjälp av någon. Min man hjälpte förstås till mycket , men jag kunde ju allt själv.
Något jag lärt mig under detta året, att svälja stoltheten och kunna be om hjälp , att kunna tacka ja till den hjälp som erbjuds. Det är ingen svaghet snarare tvärtom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *